Kapitel 1. Ett helt vanligt stjärnfall.

Någonstans i rymden syntes ett starkt ljussken, om det funnits ljud i rymden så hade det hörts en enorm explosion.

Från det starka skenet kom något flygande. Det var rektangulärt med svaga blinkande ljus och mjuka kanter. Tingesten, som verkade vara någon typ av farkost flög igenom rymdens ogenomträngbara tysta mörker. På ovansidan fanns det ett runt fönster där man såg ett par stora blinkande ögon som återspeglade stjärnornas ljus.

Om du hade tittat upp från jorden då explosionen var så hade du bara set som om en stjärna blinkade till och försvann, men om du stått och tittat kvar. Om du stått och tittat riktigt noga så hade du fått se ett stjärnfall. Om du såg detta kanske du också tänkte att ”såg det inte ut som om det landade där borta?”, men eftersom det var mitt i natten hade du nog ryckt på axlarna och gått tillbaka in i din varma säng.

Farkosten landade på jorden, på en tom och övergiven tomt. Allt som fanns på tomten förutom gammalt skräp var en soptunna, en gammaltrasig sovsäck som sett bättre dagar, en (förvånansvärt) fungerande toalett och ett gammalt illaluktande kylskåp.

Det hade en gång varit en bit av en husvagnsparkering med utrymme för tält. Och, mitt i allt skräp och smuts fanns något mer, farkosten var försvunnen men mitt på marken låg en ensam flicka.

Flickan satte sig förvirrad ut och andades väldigt snabbt och såg väldigt skrämd ut. Med tårar i ögonen ställde hon sig upp och såg sig förvirrat omkring.

-Nej, nej, nej! Vad har hänt? Vart är jag? Hon insåg att hon var väldigt långt hemifrån och var glad att luften som fylldes hennes lungor gick att andas.

Ett röst hördes, eller något som en gång varit en röst, det lät som om den var långt, långt borta...

-Saturnus.. Saturnus... SATURNUS! Ta det lugnt, du är trygg här!

Saturnus som hon hette vände sig om och hennes uttryck gick från panikartat till ett ansikte fyllt av sorg.

-Men, varför? Varför lever du inte?! Varför är du inte här med mig? Vad hände? Jag minns bara att hela världen skakade, att larmet gick och att du puttade in mig i min flyktpod innan jag vaknade här. Pappa, vad har hänt?

-Ta det lugnt, hetsiga flickebarn. Jag önskar att jag kunde vara med dig men det kan jag inte, jag känner redan hur det är dags att gå. Jag ville bara vara säker på att du var trygg. Du kan vara den sista av vår art kvar, du kan vara den sista från Galaxia! För vår planets skull, överlev. Kommer alltid att finnas hos dig.. Men nu måste jag gå till din mor nu. DU KLARAR DET.

Han kramade henne och Saturnus kände inte hans levande värme han en gång haft, utan bara som en kall vind. Helt plötsligt så stod hon och kramade inget alls. Saturnus suckade och såg sig om kring. Det var inte en dålig krater hon låg i, hon måste vara långt hemifrån.

Hon klättrade långsamt upp ur det djupa hålet och såg sig omkring, det var i alla fall en grön värld hon hamnat på, men den såg väldigt primitiv ut. Med bara en sol dessutom!