Kapitel 14. Vargar ser efter sin flock.

Saturnus kunde ibland känna ensamheten, speciellt på nätterna. Jack ringde fortfarande emellanåt, även om samtalen inte var lika ofta längre. Han hade förstått att hon inte ville vara mer än vänner. Även om hon kanske ville det, egentligen. Men människor på den här planeten var kluriga. De villa äga varandra. Hon gillade inte det. "Jag hoppas inte barnen blir såna, jag menar äktenskap är en sak, men det är inte detsamma som att äga varje människa man träffar" .

Saturnus kom på sig själv sitta på köksgolvet. Hon hade tänkt samla ihop leksakerna som låg utspridda över lägenheten "hur kan de vara överallt? Åh, mina vargungar"  men hade istället satt sig ner och börjat leka med ödlevarelsen. Hon kom på sig själv att sakna ödlorna. På Galaxia var det fullt av ödlor i det härligt varma och framför allt fuktiga klimatet. Här på Jorden hade hon bara sett en ödla och det var en liten futtig en. De största hemma är så stora att man kunde rida på dem. Även om de var långsamma.

Det var lättare på dagarna, då höll hennes vargungar henna upptagen. Hon hade precis lärt Uranus att gå helt själv, de hade tränat länge men Uranus var otålig och blev arg när det inte gick som hon ville. Det ledde till att det tog lite längre tid för henne att lära sig gå än vad det hade tagit Natt.

Saturnus älskade att lyfta upp barnen i luften och se hur de kiknade av skratt. Uranus gjorde det även om hennes skratt inte hördes lika högt som Natts. Uranus skratt var lågt bak i halsen, hon skrattade inte heller lika mycket. För det mesta log hon bara. 

Saturnus brukade betrakta barnen när de lekte. Uranus satt ofta en bit ifrån och betraktade Natt med ett leende. Det var inte fören Natt gick fram till henne som hon var med i själva leken. Saturnus undrade ibland om hon skulle bli en enstöring som henne själv. Hon ville att hennes barn skulle bli ett med denna värld de kastas till.

Det var dags för Natt att bli stor, något som var en anledning till både lycka och oro. Saturnus var orolig hur det skulle gå för Natt i skolan. Denna värld hade både varulvar och vampyrer, men Natts öron gjorde det svårt för honom att smälta in. För att inte tala om Uranus hud och hårfärg. Uranus ville hela tiden ha på sig sin mössa. Dygnet runt, och hon kanske inte visste det men det underlättade för Saturnus när de var ute och gick. Folk stirrade redan på Saturnus lila hud och ögonvit-fria ögon. Som tur var hade Uranus en ganska liknande färg som Jordens invånare.

Men varken hon ville eller inte så växer barn upp och nu var det Natts tur. Uranus satt och tittade på, omedveten om vad som skulle ske. Medan Natt var fylld av förväntan och skrattade hela tiden.

Natt växte upp och blev en söt och stillsam pojke. Han var inte lika allvarlig som sin syster, utan log och skrattade ofta. Hans ögon var fyllda av skratt och Saturnus var säker att han kommer klara sig bra i världen, aldrig hade hon sett någon som hade ett så smittsamt leende.

Den kvällen borstade de tänderna tillsammans innan de lade sig.

-Mamma? Varför har vi så långa tänder? Som vampyrer! Drack ni blod på din planet?

-Vår planet vargunge, det är för att för länge-länge sedan, när vi fortfarande var reptilmänniskor så åt vi för det mesta väldigt hårda frukter, hårda men med flytande innehåll. Så vi utvecklades med dessa tänder så vi kunde bita hål i dem och suga ut innanmätet. Men det är så länge sedan att vi fortfarande hade svansar och fjäll! Men.. har inte du fått en svans?

Natt såg förskräckt ut och tittade på sin bak, men när han såg Saturnus min så brast han  i skratt.

-Du borde inte oroa dig så mycket, vi kommer ta hand om dig. Uranus vill ta hand om dig också men hon är för liten. Men vargar ser efter sin flock.

Natt kramade om sin mamma och Saturnus kände välbekant lukt. Han luktade nästan som... men. det är inte möjligt? Hur kan man ärva en doft? Han dog långt innan han föddes! Saturnus kollade förbryllat efter sin förstfödde och skakade på huvudet. "Jag måste ha inbillat mig".