Kapitel 16. Natt ångrar sitt beslut.

Uranus som nu var ett barn blev om möjligt, ännu mer tillbakadragen när hon började skolan. Hon ville egentligen klippa av sig sitt hår, men samtidigt ville hon dölja sina avlånga pupiller och långe öron. När Saturnus tog med henne för att köpa en en klänning så vägrade Uranus ens testa dem. Hon ville ha samma kläder som Natt, vilket hon självklart fick. 

Men Saturnus oroade sig för att Uranus var om möjligt ännu mindre pratglad än innan. När de var bland folk svarade hon för det mesta med nickningar, skakningar eller ett ryck på axlarna.

Saturnus tittade ut igenom fönstret som vette mot sjön och såg sina barn stå och fiska, hon funderade på att gå ut och berätta mer om djurlivet på Galaxia, men när hon såg att Uranus pratade och skrattade tänkte det att det var bäst att låta bli. "Vad ska jag göra med dig vargunge? Jag kände mig också missanpassad i den åldern, men jag hade en pappa som stöttade mig. Även om jag gör mitt bästa så öppnar hon sig inte för mig." tänkte Saturnus oroligt.

-Kom igen nu Unni! Du slår mig aldrig! Natt skrattade när Uranus försökte tänka ut hur hon skulle vinna stensaxpåse med tankekraft. Men eftersom han inte körde efter någon strategi så kunde hon inte förutse vad han skulle göra.

-Äsch, det är ett ganska dum lek ändå! men Uranus log när hon sa det, hon hade kunnat vinna över honom egentligen, men hon lät honom vinna eftersom hon hade fått mer fisk än honom OCH vunnit både deras springtävling och frågesport.

-Oh nej, det är full måne.. Jag vill inte! Uranus gillade inte att förvandlas, men Natt som var mer van verkade inte ens bry sig om smärtan när klorna växte ut, eller den stickande känslan när det växte ut hår överallt.

-Du borde följa med till familjen Wolff, de kan nästan allt om förvandling och lär dig hur du ska ta dig igenom alla stadium! Uranus bara skakade på huvudet. Hon gillade inte riktigt den familjen, men hon gillade åh andra sidan ingen i skolan. Förutom killen i sin klass med den konstiga frisyren, han var helt okej. Och om hon skulle vara helt ärlig så var hon lite avundsjuk på att Natt var så mycket hos familjen Wolff, allt fler dagar satt hon ensam i deras rum och kollade i biltidningar.

När Natt väl var hemma så hade de inte alls lika mycket tid över till lek, han spenderade mycket tid med näsan i en bok, han sa att han ville lära sig allt om naturen och varför saker växer. Han hade till och med cyklat till forskningsstationen för att prata med dem om naturkunskap, men hade blivit ganska besviken. När de väl kom underfund med vem han var, eller rättare sagt, vem han var född av, så ville de bara prata om hans öron och vad han visste om sin mamma. Då hade Natt cyklat därifrån och bestämt sig att läsa till sig vad han kan istället.

När Saturnus var ledig så tog hon med barnen på sommarfestivalen, men de stannade bara en kortstund. Saturnus var van vid folks blickar, hon hade blivit lite av en kändis i stan så hon hade vant sig, men Uranus däremot led av varje minut. Men hon sa inget, utan det var Natt som märkte sin systers ångest, och föreslog att de skulle åka hem istället.

På vägen hem såg han en farbror stå i trädgården till ett hus i närheten. Han kände igen honom väldigt mycket men förstod inte varför fören han han stod och borstade tänderna  och såg sig i spegeln. Mannen var väldigt lik han själv! Natt smög in i sin mammas rum och i lådan i bordet vid sängen låg ett gammalt foto. Ett foto på hans mamma och en man med hår lika mörkt som hans eget. "Gordon och jag" stod det bak, och namnet ringde en klocka i Natts öron och då förstod han att det måste vara hans pappa. Så han bestämde sig att smyga ut och hälsa på honom.

Natt knackade på och snart öppnades dörren. Gordon stod och tittade på honom en stund och visade sedan in honom i hallen. Gordon stirrade på honom och speciellt på hans öron.

-Du är Saturnus son. sa han med en konstig ton.
-Men, jag är ju din son också? Eller? Natt kände sig lite ängslig, han hade aldrig smugit ut innan, och nu började han ångra sig lite.

-Det beror på hur man ser det. Jag ville aldrig ha barn, men det fick jag ändå och så fort din mamma inte fick som hon ville kastade hon ut mig och förbjöd mig att träffa dig. Nu är du någon jag inte känner något för. Gubben tittade surt på Natt som om allt vore hans fel, Natt förstod ingenting. Det gubben berättade lät inte alls som hans mamma.

-Men, du har aldrig skickat ett brev eller besökt oss alls. Du har ju en dotter också! Uranus heter hon och hon vet inte ens vad du heter. Har du någonsin tänk på att ens försöka kämpa för att träffa oss? Natt började känna en känsla av ilska i kroppen. Gubben ljög, hans mamma skulle inte kasta ut någon bara så där. Han måste gjort något!

-Jag hade väl annat för mig än att besöka några ungar eller! Vare sig det är en eller två! Har ett eget liv att tänka på. Jag har tröttnat på dig nu, ut med dig unge!

Natt vände på klacken och smällde i dörren och skyndade sig hem. Hans mamma hade inte märkt att han var borta och nu kände han inte heller för att berätta det. Gordon var dum. Han hade två duktiga barn han inte brydde sig om alls! Dumma gubbe! Natt gick och la sig och kände hur ilskan gick över i ledsamhet. "Dumma gubbe, jag hatar honom".