torsdag 19 december 2013

Kapitel 9. Vad är på gång?

Graviditeten tog hårt på Saturnus, inte för att hon hade något emot att vara hemma egentligen, men Gordon var alltid hemma. På grund av smärtan i ryggen och tröttheten så var Saturnus inte på det bästa humör något Gordon ibland hade svårt att förstå. Hon ville ju vara med honom, men kanske inte bo med honom. "Han kommer inte ta det bra, han kommer inte gilla det alls men jag trodde att han skulle hjälpa mig när jag var gravid men han verkar vilja att jag ska laga mat och städa! Vem tror han att han är! Det är hans jobb. Bah".


Saturnus var så uppe i graviditeten att hon inte märkte att Gordon hade allt fler samtal som han var tvungen att ta i andra rum. Men varför skulle hon bry sig om det? Alla måste få ha ett privatliv, något hon inte hade tackat nej till själv.

En natt vaknar Saturnus med en fruktansvärt smärta i magen, hon försökte somna om men till slut gick det inte. Gordon var inte hemma, han hade sagt att han hade ärenden någonstans och Saturnus tyckte det var trevligt med lite lugn, ro och ensamhet.

Efter en stund insåg hon var som var på gång, det var barnet. Gordon hade nästan befallt henne att hon skulle skynda till sjukhus när barnet var på gång, men varför då? Kvinnor har i alla tider fött hemma, och det var så man gjorde!

Saturnus var lite rädd, till och med väldigt rädd. Mest för att hon skulle göra något fel som kunde skada barnet. Hon tänkte på när hennes pappa berättade om när hon föddes, han hade funnits vid sin mamma Dags sida hela tiden. La kalla handdukar på hennes panna och trösta henne när hon var rädd. Saturnus önskade att hennes pappa var här nu. Det var ingen som var så lugnande och trygg som hennes pappa.

Men förlossningen gick bra, men Gordon var rasande när han kom hem och förstod vad som hade hänt. -Tänkte du en enda gång på mig? Om det hände dig något hur skulle jag då kunna ta hand om ungen?! Du är egoistisk som bara tänker på dig själv! 


Saturnus hörde knappt vad han sa, hon hade bara ögon för den lille pojken som låg framför henne.  Hon tittade länge på hans gula ögon, han hade fått ögonen från sin far. De hade ögonvita och var lysande gula. Gordon kom in i rummet och ställde sig bredvid henne. Han drog efter andan och Saturnus trodde att han var lika lycklig som henne... men.. Han tittade inte på pojken. Han tittade på fullmånen som lyste in igenom fönstret.

-Jag.. Jag.. glömde en sak hos Flint.. 
Saturnus såg förvirrad efter honom när han sprang iväg till bilen och hörde rivstarten. Må han alltid varit konstig men vad var det där?
-Äsch då lille vän, sa hon viskande till pojken, du ska få ditt namn efter den modigaste och snällaste man jag träffat. Du ska få heta Natt efter din morfar.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar