lördag 11 januari 2014

Kapitel 24. "Jag måste ut dit. Jag måste veta"

Uranus drog sig för att skaffa ett jobb utan spenderade sin lediga tid med sin trädgård eller var ute och joggade. "Jag känner mig mer hemma ute än inne, speciellt när det regnar" tänkte Uranus när hon skördade tomater. Natt hade skickat ännu flera frön så nu hade hon fyra stycken som hon väldigt gärna ville veta vad de skulle bli.

"Jag skulle vilja se havet. Jag har aldrig varit vid havet." Uranus pratade för tomatens döva öron men det var inte mindre sant för det. Tänk att stå där och känna sig obetydlig, det hade varit något.


På natten vaknade Saturnus av att det var hennes födelsedag. Hon hade förnekat det och blundat för varje tecken, hon ville inte bli gammal, inte nu. Hon hade pratat med sin chef som sa att hon var närmare rymden än någonsin och åldern skulle inte stoppa henne! Hon skulle ut dit! 

Saturnus hade tillsammans med en rymdforskare vid namn Anders letat efter vart Galaxia skulle kunna ligga, de hade jobbat länge eftersom det Saturnus visste om sitt solsystem var det hon lärt sig i skolan, och ja.. kan du rabbla alla planeterna på rak arm? Men nu hade de hittat ett solsystem som var likt Galaxias, men det låg ganska långt bort.

-Det ser ut som en spegelbild av vårt.. jag menar, mitt solsystem sa Anders och lade armen på hennes arm,  men ändå så olikt. TVÅ solar! En mycket större måne, och flera små planeter. Eller det är vad jag tror jag kan inte se hela solsystemet för halva ligger i mörker, bland annat där jag misstänker att Galaxia ligger.

Men trots det var detta de bästa nyheterna hittills.


Saturnus tittade sig i spegeln, och trots rädslan för att hon var äldre så betraktade hon sina rynkor med nostalgi och glädje. För den där rynkan under höger ögat kom när Natt föddes, den vid munnen när han lärde sig gå och höll på att välta byrån över sig, den i pannan när Uranus började skolan.

Hennes liv på jorden var skrivet i hennes ansikte. Det var ett bra liv, men det var inte slut än. Hon skulle ta reda på vad som hänt på Galaxia, det måste hon. 

Gator ringde och undrade om erbjudandet fortfarande gällde, vilket Uranus sa var en självklarhet. Han kunde komma samma kväll, hon skulle prata med Saturnus först.

-Mamma, jag har bett Gator flytta in.
- DU HAR VAD?!  Saturnus blev rasande. -Hur kan du göra det? Du känner honom knappt, är detta på grund av Natt? Han är äldre än dig och han och Karin ska ha barn ihop. Är du gravid?!
-Nej... det är jag inte, men jag vill bo med honom. Uranus rodnade när hennes mamma frågade om hon var gravid, det var inte en möjlighet ännu.
-Men du har precis blivit vuxen!  Du ska ut, leva, skaffa jobb och.. LEVA! Har du glömt av Gordon! Hur han svek oss, efter han tvingat sig själv att bo med mig. Han ljög, allt var bara lögn! Saturnus verkade inte tänka på att Uranus inte visste exakt vad Gordon gjort, eller vad som hänt när hon kastat ut honom. Men allt kom rusande över henne. Först Gordons svek, sedan flyttade Natt ut och GIFTE sig och nu detta! Uranus flyttar ihop med någon och skaffar ett fast förhållande det första hon gör.

Saturnus störtade där ifrån, så arg att hon inte längre fick fram ord och bara ville vara ifred.


Uranus hade inte väntat sig detta, hon trodde att hennes mamma kanske skulle bli chockad men inte så här arg. Varför ville hon alltid att hon skulle göra allt som på Galaxia! Saturnus pratade alltid om frihet men borde hon då inte få friheten att välja detta? Att välja Gator?

När Gator kom märkte han att hon inte var på topp men sa inget, gav henne bara en kram. När de sedan skulle gå och lägga sig bytte de om till pyjamas i olika rum och när de sedan sov så låg de hela tiden en bit ifrån varandra. Trots att de hade känt varandra länge så blev de nu plötsligt blyga.


För att fira att Gator flyttat in så höll de en liten fest, och eftersom hösten var i antågande så blev det en maskerad. Uranus var till en början nervös över att träffa så mycket folk på en och samma gång, speciellt Gators bror, pappa och någon kompis hon aldrig träffat förut.

-Detta behövs, i min utveckling. Om jag ska lyckas så måste jag klara av att träffa folk, klara av deras blickar och frågor. Jag måste stå på mig.

När festen väl var igång så kände Uranus att hon började slappna av, och till slut hade hon till och med trevligt. 

Saturnus hade gått till jobbet på morgonen och fortfarande inte kommit hem. Uranus började oroa sig för bråket. Detta var deras första bråk och det fick Uranus att känna sig illa till mods, men när hon såg Gators leende så försvann det. När han log kändes allt lättare.


Dagen efter festen var en söndag och Saturnus var ledig. Hon hade kommit hem sent efter ha varit ute med Jack. Det var länge sedan de träffades och Saturnus mindes nu varför. De var nära vänner men det hade aldrig varit nog för Jack, han ville alltid mer. Även om han inte stötte på henne eller något sådant så kände Saturnus det när han tittade på henne eller när han undvek att röra vid henne.

Men hon hade inte tid med kärlek, hon hade bara ett mål, och det var rymden. 

Saturnus gick för att prata med Uranus då ilskan hade börjat släppa och tänkte helt enkelt be henne säga till Gator att flytta igen. När hon kom in i hennes rum såg hon dem igenom fönstret. Hon kände hur det stack till i hjärtat. Hon såg så lycklig ut. Hur skulle hon någonsin kunna beröva sin dotter den lyckan?


Saturnus höll sig undan tills Uranus kom in i kontorsrummet där hon stod och målade. 
-Oh, förlåt, jag ska gå.
-Nej, stanna.  Saturnus gick fram till sin dotter och kramade henne hårt. -förlåt, det är klart du kan ta dina egna beslut och jag är glad att du står fast vid dem. 

Uranus lämnade efter en stund rummet och såg lättad ut. Saturnus återvände till sin målning, hon var inte duktig men hon försökte måla utsikten från sitt fönster i Galaxia. Det var svårt då hon inte längre riktigt mindes hur det såg ut.

"Jag måste ut dit. Jag måste veta."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar