Uranus *host* har anordnat denna trevliga trädgårdsbiten. Hon har nästan läst allt som behövs för att kunna plantera okända frön och ska snart kasta sig in i hemliga frö-odlandet.
Uranus var på väg till arenan för att förhoppningsvis jobba sin första dag, och hon frågade Gator om han ville träffas inne i stan efteråt. Hon ville gå och kolla en sista sak i en bok på biblioteket.
-Låter prima, har vi pengar över tycker jag vi ska köpa en ny kokbok också! Ja, låt oss hoppas. Saturnus tjänar rejält med pengar när hon jobbar, men det har varit mycket ledighet det senaste.
När Uranus kom in i arenan mötes hon av den tuggummituggande sekreteraren som hade svårt att dölja sin förvåning när hon såg hur hon såg ut. Men snart insåg sekreteraren att hon glodde, och stängde sin öppna mun och gick i förväg ut till arenan där deras chef stod och pratade med några löpare.
-Här e hon chefen. Sekreteraren vände sig sedan om och gick tillbaka in i byggnaden, säkert för att tugga ännu mer tuggummi.
-Så, du vill ha jobb va? Uranus nickade och tittade stint tillbaka in i hans stränga ögon, även om hon ville slå ner blicken tvingade hon att upprätthålla ögonkontakten tills han bröt den och skrattade.
-Hur snabb är du då? Uranus tittade oförstående på honom, snabb? Hon förväntade sig att kratta löv eller något. -Ja? Spring hela vägen upp på läktaren och ner igen, jag klockar. Ett, två, NU! Utan att tänka på det sprang hon, tre steg i taget. Av allt tränande och springande var hon smidig som en gasell och snabbt hela vägen upp för att sedan vända om och springa ner.
-Inte dåligt! Inte dåligt alls. Du har riktigta löparben! Och smidig är du också! Jag hade tänkte erbjuda dig ett jobb att ta hand om gräsmattan, men vet du vad? Du kan få sälja snacks istället. Bättre betalt. Kom tillbaka om två dagar, ge dig i väg nu! Han var hård, men hade samtidigt snälla men stränga ögon. Uranus tittade på honom ett par sekunder innan hon gick mot bilen igen. På vägen ringde hon Gator, de skulle mötas utanför biblioteket.
-Är det sant! Fick du en befordran utan att göra något? Du är grymt! Gator skrattade och slog henne löst och mer kärleksfullt än bråkigt, på armen. -Vet du vad, detta måste firas. Vi drar och kör en hotdog-tävling tycker jag! Uranus som inte ätit alls idag nickade och de begav sig till parken.
Även om hon trodde att hon skulle kunna sluka en häst (även om hon inte åt hästar, hon fann dem från skillnad från sin bror skrämmande), så vann Gator. Men hon blev överdrivet mätt, och det var kul att umgås med honom vad de än gjorde.
Saturnus jobbade som sagt mindre än någonsin, det var mycket mindre jobb som astronaut än vad hon trodde. Hon började också känna sig lite ensam på gamla dagar, hon ville prata minnen från när hon var ung men Uranus och Gator hade hört allt förut, mängder av gånger.
Hon målade mycket och målade ett något abstrakt självporträtt. "Så mina ättlingar vet hur den första såg ut, så de minns att vi är nya på den här planeten."
När Uranus och Gator kom hem smet de in i garaget för att titta på lite tv. Uranus trodde fortfarande att Saturnus inte märkt att den var det men det hade hon självklart. Men hon brydde sig bara inte.
När hon smält maten gick Uranus på en uppfriskande joggingtur för att piggna till efter allt ätande och vilande, och när hon sedan kom hem så började hon plantera.
-Väx snabbt nu små frön! Jag vill veta vad ni blir! Uranus var jättespänd med visste att det skulle ta ett tag innan hon kunde se vad de var för något hon planterat.
Senare den kvällen kollade Saturnus ut igenom fönstret, hon hade fortfarande svårt att sova hela nätterna då nätterna var så långa. Hon kände att hon ville gå ut och få lite luft trots att det var så mörkt ute. Hon smet ut, iförd endast morgonrock och stod och betraktade sin dotters trädgård.
-Oh hon har verkligen gröna fingrar, måtte hon var lika bra på att skapa galaxianskt liv som plantor, jag vet att hon vill ha barn även om hon inte sagt något. Det är väl... Saturnus tankar avbröts av ett konstigt ljud, hon vände sig om och skrek till av förvåning.
-Men, här?! utbrast hon och sprang mot vägen, för där fanns en farkost som var helt annorlunda de som fanns på jorden. Det såg till och med ut som de fartyg man använde på Nymera, en planet som låg i granngalaxen till Galaxia. Men det är väl inte möjligt.
Då helt plötsligt dök det upp en man. Och inte bara vilken man som helst. En nymieer. En från Nymera. Här. På jorden. I HENNES trädgård.
Saturnus la handen i pannan men hon var lika sval som alltid, men inte så kall att hon inte levde. Hon nöp sig i armen och grinade illa åt smärtan. När hon var helt säker på att hon var vaken gick fram till mannen.
-Du, du är en nymeer? Här?
-Var hälsad Saturnus, ja, jag är nymeer. Jag är här för att tala med dig, men visste inte att du var så.. mannens röst lät metallisk och när han pratade försvann rösten och en rodnad steg på kinderna.
-Jag är här via Nymerias flotta som du bör läst om i skolan när du bodde på Galaxia. Vi söker upp alla som lyckades fly explosionen. Så sorgligt, ett sånt dumt byråkratiskt misstag.. han suckade och skakade på huvudet.
-MENAR DU VET VAD SOM HÄNDE? Saturnus blev alldeles tills ig, hon var yr och illamående och vill veta allt på en gång men samtidigt ville hon inte veta alls.
-Ja, alla i den delen av universum vet. Men i detta lågutvecklade universum som inte ens upptäckt sina egna grannar förvånar det mig inte att du inte vet. Det är därför jag är här. Jag kallas Obgu, för mitt riktigt namn är alldeles för svårt för att uttala. Vi kollar så att alla som flytt mår bra och vet vad som hänt. Det talas om en reservplanet... men, du vill veta varför din planet inte finns antar jag?
Han suckade och tittade medlidsamt på Saturnus som visade honom vägen till verandan på baksidan av huset där de kunde sätta sig ner. Så började han prata igen,
-Det hela var ett stort misstag egentligen. Du minns nog inte det nu men på den tiden ville man ha en genomfartsled som gick rakt över hela vår del av universum tills andra delar för att lättare kunna importer och exportera. Man vill absolut inte förstöra Galaxia då planeten var frodig och fylld av fint vatten som var en fantastisk transport vara för torra planeter. Men tanken var att flytta den, men någonstans hade begåtts ett misstag. På Nymeriska är orden "flytta" och "förstörda minsta beståndsdel med nedräkning" ganska lika, så. Ja du förstår var jag kommer? Planeten skulle flyttas men blev istället sprängd i bitar. Det positiva är att det är ganska många som överlevt, ja, av de som hade råd med en räddnings jolle.
Saturnus skrattade, och skrattade länge. Tills hon upptäckte att hon grät. Det var det värsta hon hört. Planeten sprängdes av misstag för att göra plats för en korkad genomfartsled.
-Jag förstår om du vill vara ifred. Om du fortfarande åka dit, det finns fortfarande skräp kvar som flyter om kring i vad som en gång varit din atmosfär, och ja. Det kan vara ett sätt att säga farväl och så. Jag är verkligen jätteledsen. Jag önskar jag kunde göra något.
Han reste sig upp och Saturnus gjorde likadant. Han gav henne en väldigt lång och nära kram och Saturnus kände att hon grät. Han var det närmsta hemma hon sett sedan den dagen hon landade här. På just denna plats där hennes hus står.
Trots att detta nu var vad hon kallade hemma kände hon sig rotlös och ville till sin egen planet. Så hon stod länge kvar i Obgus grep.
Tiden gick, och det började ljusna så de stod nog där nära, och Obgu släppte in greppet fören hon drog sig ur det. Hon följde honom till sin farkost och fick ett infall.
-Vänta. Jag vill ge dig något, du har gett mig sanningen så jag vill ge dig något som tack. Saturnus tog upp en bukett av lila blommor och gav honom.
-Oh, du hade inte behövt! sa Obgu och det syntes i hans ansikte att han var rörd. Han tittade på Saturnus och började genast hugga in på blommorna och erbjöd henne, men hon tackade nej. Hon hade inte bara gått ut för att TITTA på Uranus blommor.
När han ätit upp allt la han pappret i fickan och gick mot farkosten men stannade. Han vände sig om och gick rakt fram till Saturnus och Saturnus kände hur han var alldeles för nära, vem var han att komma så nära in på hennes person?! Men hon sa inget, för han böjde sig långsamt fram och kysste henne och Saturnus började först dra sig bakåt innan hon slappnade av och kysste tillbaka. Hon hade velat göra det i flera timmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar