Gator satte sig vid datorn och letade efter jobb, nu när Uranus var
mamma ledig och Saturnus gått i pension så skulle de få lite
dåligt med pengar.
Trots att han var en talang i köket var det bästa jobbet som fanns
tillgängligt ett jobb som diskare på stadens enda restaurang.
Oberon var bara några dagar gammal men Uranus var fortfarande helt
slutkörd efter förlossningen så Gator hade gjort det mesta av
matandet på natten.
”Saturnus
har blivit sämre, jag förstår att hon inte orkar hjälpa till.”
Gator var orolig över Uranus, hon kände också av att Saturnus
blivit sämre och hon var omöjligt tystare än vanligt. De fick inte
mycket tid över till sig själva utan umgicks mest när de åt eller
innan de gick och la sig.
Något som var positivt var att de emellanåt blev sponsrade, ingen
missade när Saturnus åkte ut i rymden första gången och redan
innan där var hon lokalkändis på grund av sitt utseende. Uranus
hade ärvt lite av publiciteten och alla som jobbade på arenan
visste vem hon var.
Tystnaden bröst av ett skrik, men det var inte Oberon som skrek.
-NEJ! Nej,
inte redan! Uranus kände hur
hela världen rasade samman när hon öppnade dörren och såg den
svarta huvan med lie. Saturnus log mot Liemannen och skakade hans
hand.
-Är det dags
nu gamle vän? Liemannen
nickade.
-Ja, det är
nog det. Ta mig till nästa äventyr! Liemannen
la handen på hennes axel men backade undan en stund för att ge dem
ett sista tillfälle att prata med varandra.
-Jag trodde
inte, inte redan. Jag... men..
Uranus fick inte ut några ord utan brast i gråt.
-Detta är en
del av livet, det vet du. En galaxian sörjer inte de döda utan
glädjs åt alla fina stunder man haft tillsammans. Du har Gator,
Oberon, du har Natt och hans familj. Du är inte ensam.
Saturnus röst lät långt borta och hon svävade nu ovanför marken.
Saturnus svävade fram till henne och kramade henne. Men det var som
att bli kramad av en sval vind.
-Jag finns
alltid kvar så länge du minns mig, jag kommer aldrig vara långt
borta. Okej?
-Slartibartfast.
Sa Uranus med ett svagt leende.
-Haha, det är
min dotter det. Var alltid stark! Farväl.
Uranus sorg var överväldigande och hon märkte inte ens att Gator
stått i dörröppningen hela tiden. Allt hon kände var att det blev
för mycket, hon kände hur det knöt sig i magen och kände hur hon
översköljdes av ett illamående. Hon puttade undan Gator och sprang
in i badrummet och kräktes.
Hon visste att man kunde reagera på många olika sätt när man
sörjer och att kräkas var en av dem. Det är på grund av att
psyket blir så överbelastat att de skickar fel och konstiga
signaler till hjärnan som gör att kroppen ger utlopp för sorgen
med fysiska sätt. Kräkningar, svimningar, skakningar och frossa var
andra och just nu kände hon allihop.
Efter hon spytt två gånger till så blev hon yr och kände hur det
svartnade framför hennes ögon.
Gator lät henne vara i fred, han blev sårad när hon puttade bort
honom men när han hörde hennes kräkningar så förstod han varför.
Han lät henne vara men när han hörde att kräkningarna upphört
knackade han på dörren.
Han
knackade återigen. Och en tredje gång. När han inte fick svar
öppnade han och fann Uranus liggandes på golvet och han fick först
panik. Men när han la handen på hennes panna kände han att hon var
lite febrig men levande. Pulsen var också normal.
Gator lyfte upp henne från golvet och barn in henne i sängen och
tog av henne skor och jeans och hjälpte henne på med pyjamasen
istället. Han hämtade sedan en kall fuktig handduk som han använde
för att badda hennes panna. När han torkat bort allt svett lät han
henne sova. Han tog med Oberon ut och satte sig på verandan.
Oberon låg i hans famn helt lugn och stilla som inget hade hänt.
Det var inte så långt från hans första födelsedag nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar