Kapitel 44. Merkurius mystiska möte.

Alla tre syskon var samlade, något som inte skedde så ofta. Puck satt och suckade, han hatade att göra läxor. Denna gången var han också sur på Merkurius som inte ens lät han TITTA på hennes. Oberon som hade fått allt med i skolan hade inte heller riktigt tid att hjälpa honom.

-Jag har massor att skriva samtidigt som jag har ett bildprojket jag måste lämna in! blev hans enda svar när Puck frågade.

Men när Merkurius var klar så satt hon kvar en stund vid bordet, hon hade svårt för att se hur hennes tvillingbror led. Så hon beslöt sig för att hjälpa honom i alla fall lite grand.

-Jag kommer inte säga svaren till dig men jag kan hjälpa till med att förklara vad frågorna betyder. Puck kramade sin syster och log stort. Merkurius undrade hur han alltid lyckades få henne att hjälpa honom? Nåväl, det var väl bra träning för henne också.

Samtidigt på övervåningen höll Gator på att göra i ordning det lilla badrummet, han var trött på att det såg så tråkigt ut och hade sett lite design knep i en tidning och känt sig inspirerad. 

-Det ser inte helt tokigt ut... sa han för sig själv, och ja vad kan man säga? För att se så tokigt ut som det gjorde så såg det ändå helt okej ut, det gav verkligen huset lite extra touch om inte annat.

När Gator stod och beundrade sitt mästerverk hörde han steg i trappan, det var Oberon. Han stannade upp och tittade in i badrummet och la en hand på sin pappas axel.

-Jag måste säga att jag gillar det.

-Det är inte dåligt beröm av någon som är så duktig på konst som du! Själv har jag verkligen inte riktigt förstått mig på det, men mja. Detta är inte riktigt konst, mer... Design inte sant?

Oberon visste inte vad han skulle svara utan log mest och nickade.

-Är du klar med alla läxor redan? frågade Gator, Oberon och Merkurius var duktiga på att göra sin läxor det visste han, värre var det med Puck. Puck var ett sånt barn man fick hålla större koll på. Han vandrade lätt iväg både med kropp och huvud, och alltid skyllde han det på "Yllet".

-Nej, faktiskt inte, jag har kört fast... 

-Ska jag hjälpa dig? Oberon nickade tacksamt, matte var inte hans starka sida och var tacksam över lite hjälp. När de nästan var klara tittade Oberon snabbt på sin pappa och sedan ner i golvet.

-Jag, jag funderar på att söka till Universitetet, min bildlärare tror att jag kan få Stipendium... för mina tavlor.

Gator log stort åt sin son och reste sig för att krama honom, var det därför han dragit undan sig extra det senaste? Han trodde att han hade träffat en tjej eller något, eller.. kanske hade han det med?.

-Har du talat med din mor ännu? Du vet att hon är lite... hemvan. Hon kommer nog inte vara så förtjust i tanken vid att du kommer flytta till en annan stad.

Oberon bara skakade på huvudet och suckade. Det är klart de inte talat om det, ingen av dem sa så speciellt mycket, kanske skulle han ta snacket med henne?

Senare den kvällen...

Merkurius VET att hon såg någon denna gången hon var helt säker. Hon hörde till och med något som krafsade på väggen. Hon smög ut och tog på sig både vantar och halsduk då det hade börjat frysa till rejält på nätterna. Hon letade igenom hela trädgården men helt utan resultat.

"De där lysande ögonen, vem tillhör de egentligen? Jag vill veta, varför är det ingen annan som ser eller hör att det är något som är på gång?

Merkurius klättrade ner från klätterställning och satte sig på marken. Hon var uppgiven och ledsen. Det var tröttsamt, hon behövde mer sömn än resten av hennes familj men nu när hon plågades av ögonen eller mardrömmar sov hon dåligt, detta ledde så klart till att hon alltid vad sjuk.

-Det är inte rättvist. snyftade hon tyst för sig själv.

-Tyvärr är inte alltid världen rättvis. sa en röst ovanför henne och hon gav ifrån sig ett tyst litet skri när hon såg något vitt sväva ovanför henne.

Merkurius snubblade upp på fötter men visste inte om hon skulle springa eller stanna, men var helt fängslad över personen som stod framför henne. Hon hade stora vita vingar och var helt klätt i vitt. Till och med ögonen var vita. De hade en lyster, men de hade en värme som ögonen utanför hennes fönster saknade så hon kände sig helt plötsligt inte lika skrämd.

-Vad... vem.. hur? Merkurius visste inte vart hon skulle börja, och rädd för att förolämpa kvinnan framför sig tystnade hon. Dock skrattade kvinnan ett ljust och klingande skratt och landade mjukt på marken och satte sig på huk så att hon kunde viska till henne.

-Jag är en fe. Jag ser till att hjälpa till att skydda de oskyldiga, ge mod åt de fega och styrka åt de svaga. Mitt namn är Melani. Hon uttalade sitt namn på ett annorlunda sett, ME-laaaan-I, med mycket betoning i början och slutet och ett långt "a" ljud.

-Är du här för att hjälpa mig? frågade Merkurius i låg ton, från det att Melani började viska gjorde hon också det. Utan att ens veta varför eller tänka på att hon gjorde det.

-Jag vet faktiskt inte varför jag är här, jag vet bara att jag är hitkallad av dig, och att jag ska ge dig en gåva. 

-Vad för gåva? Merkurius sa det högre än vad hon menat, men alla barn blir ju till sig av presenter.

-Jag ska ge dig en önskning, du får inte önska precis som du vill, det finns självklart regler. Jag kan inte ta tillbaka folk från de döda, döda någon eller tvinga någon att älska dig. Önskningen kommer även bli mycket starkare om den inte är för egen vinning. Det är viktigt att du kommer ihåg detta.

-Ok-okej. Merkurius tittade när Melani trollade fram en liten vit sten, men hon hade plötsligt blivit väldigt trött. 

-Gå du och sett dig på bänken så länge lilla barn, det kommer ta bara en liten stund till.

Utan att förstå det så föll Merkurius i sömn, och Melani skrattade tyst åt hennes små snarkningar. Sedan viskade hon i hennes ögon.

-Det är bäst att du minns detta som en dröm, men stenen kommer finnas kvar och när du behöver din önskning ska du bara trycka den i din hand och tänka på mig så kommer jag. Du kommer behöva det, men förhoppningsvis inte ännu. Jag kan inte se vad som väntar dig lilla barn, men det är någon som vill ha något av dig. Och jag vet inte vad...

Melani lyfte försiktigt upp sovande Merkurius och tittade upp mot hennes rum. Hon svävade smiddigt upp till fönstret och med bara ett svep med handen öppnades fönstret ljudlöst och på något sätt kom hon och Merkurius in utan några som helst problem.

Hon la Merkurius i sängen och med en nick med huvudet var hon iförd pyjamas istället för ytterkläder.

-Du kommer minnas allt detta som en fin dröm tills du verkligen behöver min önskan, och det är nog bäst och enklast så. Jag önskar att jag kunde göra mer för dig, men jag har gjort allt som står i min makt.

Du har syskon och familj som älskar dig, hoppas att er kärlek kan hålla bort all ondska.

Melani försvann i ett moln av glitter, men för den som tittade noga, så skulle man se ett litet vitt ljus sväva omkring i rummet och stänga fönstret. Sedan flög ljuset upp mot natt himlen och tog en plats bland stjärnorna och var bara ett svagt ljus bland tusen.