Merkurius hade önskat sig verktyg för att göra lite experiment i födelsedag som hon hade fått. Även om hon var lite ung så spenderade hon mycket tid med dessa kemikalier. Hon försökte klura ut varför hon inte växte upp och tänkte se om hon kunde experimentera fram en dryck som kunde hjälpa henne, men det var hittills utan framgång.
Det var inte bara tråkigheter som var på gång, Oberon bjöd hem Liliana, som var tjejen han smsat så mycket med det sista. De hade gått på balen tillsammans och de var på väg att inleda ett förhållande, även om Oberon kände sig lite nervös över det hela.
Det blev kväll och det var dags att gå och lägga sig. Men Merkurius bara satt på sängkanten. Hon hörde Puck spela gitarr i rummet bredvid men det var inte det som hindrade henne att sova, hon tyckte om att höra sin bror spela. Det var konstigt. De gick inte längre i samma skola.
Han gick i samma skola som Oberon nu och alla trodde att han var hennes storebror, inte hennes tvilling.
"Vad är det för fel på mig? Varför växer jag inte? Det har gått flera dagar nu och jag ser på mamma och pappa att de är oroliga, även om de inte säger något."
Hon la sig på alla fyra och tittade under sängen men fann inget där. Hon satte sig på golvet och fortsatte stirra under sängen.
"håller jag på att bli galen nu också?" tänkte hon när hon fick den där stickande känslan igen, som om någon betraktade henne. Hon tittade ut igenom fönstret.. och skrek nästan högt.
Ögonen var där. Och de tillhörde någon.
Det var en ung man, en väldigt stilig ung man faktiskt. Även om jämför med Merkurius var han gammal. Han tittade på henne med ett konstigt leende och Merkurius visste inte vad hon skulle göra så hon stirrade bara tillbaka.
-Vem... vem är du? Viskade hon.
-Vincent. Eller Vince om du inte tycker det låter vulgärt. Får jag komma in min kära dam?
Merkurius bet sig i läppen. Hon visste likt alla andra barn att man inte skulle prata med främlingar men hon var så förundrad över mannen där ute, han var liksom inte som han skulle. Varför lyste hans ögon så där? Varför stod han utanför hennes fönster? HUR stod han utanför sitt fönster? Nyfikenheten vann över rädslan och Merkurius viskade:
-Ja, du får komma in.
Hon stirrade på mannen som hette Vincent. Han var blek.. eller mer grå än blek. Och hade huggtänder som henne själv och långa klor till naglar.
-Är inte du heller från jorden?
-Jo det är jag. Han tittade på henne hela tiden leende.
-Är du en varulv som jag?
Vincent skrattade ett skratt som lät lite elakt, innan han verkade komma på sig själv.
-Nej, jag är ingen hundman.
Merkurius blev sur. Hon var en varulv och var då ingen HUNDman.
-Det var inte trevligt sagt.
-Förlåt min dam, det var inte meningen att göra dig upprörd.
-Varför är du här? frågade hon, lite illa till mods. Samtidigt som hon kände sig avslappnad. Det var som om det var något med Vincent som fick henne att slappna av och bli lite sömnig.
Han böjde sig ner och hade ansiktet nära hennes när han sakta öppnade munnen och blottade sina långa spetsiga huggtänder.
-För att äta upp dig såklart!
Merkurius stirrade på honom med öppen mun och började sedan fnittra.
-Haha, du kan ju inte äta mig förstår du väl, jag är ju... en människa.. eller jag tror jag är det..
Vincent skrattade också, inte elakt denna gången. Men ett mörkt skratt som fick hennes hjärta att ta ett extra skutt även om hon inte förstod varför
-Jag är här för att du är en väldigt speciell dam, och jag vill vara din... vän.
-Jag har inte så många vänner.i sa Merkurius och tittade ner i golvet.
-Du behöver ingen annan än mig min dam, men det är viktigt att vår vänskap är hemlig, annars är den ju inte speciell alls.
Merkurius nickade.
Helt plötsligt stod han utanför fönstret igen och blinkade åt henne innan han försvann helt. "Vad handlade det där om egentligen? Jag struntar i vad mamma och pappa säger om främlingar han verkar snäll. Och de verkar bara bry sig om att jag inte blir stor ändå." Det var mycket mer spännande att ha en kompis om han var hemlig.
Den natten sov Merkurius bättre än någonsin. Men hade hon vetat vad som skulle hända i framtiden hade hon kanske inte sovit lika lugnt.
Hon drömde om att hon och Vincent flydde långt bort och hur han köpte allt hon villa ha till henne. Drömmen var på väg att bli en mardröm när hon såg att hon blödde på halsen, och såg ett torn utanför fönstret i deras hus men det försvann när hon såg Vincent le och ge henne ännu fler presenter.
Men också i drömmarna kunde hon inte sluta tänka på vad han sagt.
Att hon var speciell.
Väldigt speciellt.
Det var en ung man, en väldigt stilig ung man faktiskt. Även om jämför med Merkurius var han gammal. Han tittade på henne med ett konstigt leende och Merkurius visste inte vad hon skulle göra så hon stirrade bara tillbaka.
-Vem... vem är du? Viskade hon.
-Vincent. Eller Vince om du inte tycker det låter vulgärt. Får jag komma in min kära dam?
Merkurius bet sig i läppen. Hon visste likt alla andra barn att man inte skulle prata med främlingar men hon var så förundrad över mannen där ute, han var liksom inte som han skulle. Varför lyste hans ögon så där? Varför stod han utanför hennes fönster? HUR stod han utanför sitt fönster? Nyfikenheten vann över rädslan och Merkurius viskade:
-Ja, du får komma in.
Hon stirrade på mannen som hette Vincent. Han var blek.. eller mer grå än blek. Och hade huggtänder som henne själv och långa klor till naglar.
-Är inte du heller från jorden?
-Jo det är jag. Han tittade på henne hela tiden leende.
-Är du en varulv som jag?
Vincent skrattade ett skratt som lät lite elakt, innan han verkade komma på sig själv.
-Nej, jag är ingen hundman.
Merkurius blev sur. Hon var en varulv och var då ingen HUNDman.
-Det var inte trevligt sagt.
-Förlåt min dam, det var inte meningen att göra dig upprörd.
-Varför är du här? frågade hon, lite illa till mods. Samtidigt som hon kände sig avslappnad. Det var som om det var något med Vincent som fick henne att slappna av och bli lite sömnig.
Han böjde sig ner och hade ansiktet nära hennes när han sakta öppnade munnen och blottade sina långa spetsiga huggtänder.
-För att äta upp dig såklart!
Merkurius stirrade på honom med öppen mun och började sedan fnittra.
-Haha, du kan ju inte äta mig förstår du väl, jag är ju... en människa.. eller jag tror jag är det..
Vincent skrattade också, inte elakt denna gången. Men ett mörkt skratt som fick hennes hjärta att ta ett extra skutt även om hon inte förstod varför
-Jag är här för att du är en väldigt speciell dam, och jag vill vara din... vän.
-Jag har inte så många vänner.i sa Merkurius och tittade ner i golvet.
-Du behöver ingen annan än mig min dam, men det är viktigt att vår vänskap är hemlig, annars är den ju inte speciell alls.
Merkurius nickade.
Helt plötsligt stod han utanför fönstret igen och blinkade åt henne innan han försvann helt. "Vad handlade det där om egentligen? Jag struntar i vad mamma och pappa säger om främlingar han verkar snäll. Och de verkar bara bry sig om att jag inte blir stor ändå." Det var mycket mer spännande att ha en kompis om han var hemlig.
Den natten sov Merkurius bättre än någonsin. Men hade hon vetat vad som skulle hända i framtiden hade hon kanske inte sovit lika lugnt.
Hon drömde om att hon och Vincent flydde långt bort och hur han köpte allt hon villa ha till henne. Drömmen var på väg att bli en mardröm när hon såg att hon blödde på halsen, och såg ett torn utanför fönstret i deras hus men det försvann när hon såg Vincent le och ge henne ännu fler presenter.
Men också i drömmarna kunde hon inte sluta tänka på vad han sagt.
Att hon var speciell.
Väldigt speciellt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar