Kapitel 48. Vincent återvänder.

När det ringde på dörren sprang Uranus och öppnade, det var doktorn som kom. Ellen hade varit Merkurius läkare sedan hon var bebis och var van att handskas med henne. Ellen var strikt och en ganska grinig människa. Så det var ingen ide att försöka småprata.

-Visa mig till hennes rum. var allt hon sa till hälsning och Uranus nickade och gick i förväg.

Ellen gick fram till Merkurius och började ta prover, lyssna på hjärta och lungor och till och med slå henne lätt på kinden för att se om hon vaknade.

Uranus tog Gators hand och tittade på, aldrig hade hon känt sig så hjälplös.

Ellen vände sig emot de oroliga föräldrarna och såg orolig ut.
-Det var värre än vad jag misstänkte. Det är något som är fel men jag vet inte exakt vad. Det verkar vara kopplat till hennes dåliga immunförsvar och oförmåga att växa, men kan inte vara helt säker fören jag fått provsvar.
-Kommer hon att vakna?  frågade Gator.
-Jag tror det, jag tror hon kommer vakna korta stunder för att sedan åter igen falla i sömn, eftersom jag inte är säker på vad som är fel så kan jag inte heller åtgärda det. Uranus, jag måste fråga dig en sak angående din familj. Är ni ofta sjuka?

-Nej, jag kan inte minnas en dag då jag, Natt eller mamma varit sjuk... Lite konstigt när jag tänker efter faktiskt.

-Vad gäller sömn? Sover ni mycket?

Gator skakade på huvudet: -Uranus sover mer än sin mor om jag förstått det hela rätt men hon sover ändå mycket mindre än jag.

Ellen nickade och såg fundersam ut, och tog sedan upp ett anteckningsblock för att anteckna allt som sagts. Sedan stannade hon upp som om något gick upp för henne.

-Hur länge levde din mamma? hon riktade sig mot Uranus

-Ganska många år mer än de flesta... Uranus gillade inte att inte få veta vad det var som hände och hon kramade Gators hand hårt.

-Vi måste sätta henne i en steril miljö. Jag för hit sjukhusverktyg för att underlätta. Ellen betraktade dem både innan hon log ett stelt leende och gick ner för att hämta vad som behövdes på sjukhuset.

När Puck och Oberon kom hem från skolan märkte det att något inte var som de skulle, deras föräldrar hade inte varit närvarande vid frukosten och Uranus bil stod fortfarande i garaget.

De båda bröderna gick upp till övervåningen där de hörde sina föräldrar prata lågt med varandra, men de tystnade när de kommit upp för trappan.

-Vad är det som händer?  frågade Puck.

Gator och Uranus tittade länge på varandra innan Gator tog till orda.

-Det är Merkurius, hon är sjuk. Vi vet inte exakt vad det är men hennes immunförsvar försöker skydda henne igenom att hela tiden falla i viloläge. Doktor Ellen tror att det är något genetiskt fel, att Merkurius har starkare galaxianska gener som inte klarar sig i den här miljön. Så hennes kropp utvecklas väldigt långsamt. Vi måste försöka få igång hennes åldrande annars finns risken att hon kommer fastna i den åldern hon är nu..

-Vad betyder allt detta? Frågade Oberon.

-Vi vet inte. Vi har gjort hennes rum till en steril miljö som hon inte får lämna, vi får besöka henne men hon får inte gå ut. Hon kommer att vakna korta stunder och om hon blir smittat av något... så kan det vara riktigt allvarligt. Uranus stirrade ner i mattan när hon sa allt detta. Hon kände sig skyldig på något sätt, men Gator hade tröstat henne med att säga att ingen  kunde veta att hon skulle få ett genetiskt fel.

Dagen efter...

Merkurius vaknade av att det var mycket som lät i hennes rum, eller vad hon trodde var hennes rum. Hon blev väldigt rädd när hon vaknade för hon var i ett vitt kalt rum hon aldrig sätt innan och hade skrikit högt om inte hon fått syn på sina föräldrar. Hon reste sig upp och kände sig alldeles yr, det var något som var fel. Det kände hon enda ut i fingerspetsarna.

-Merkurius. Du har blivit sjukare, det är något fel med dina gener som gör att du stannar i växten och åldern. Samtidigt som immunförsvaret inte fungerar som det ska, du har sovit i nästan 2 dygn...

Merkurius tittade på sin pappa och var inte säker på om förstod vad han sa, men ändå kändes det bekant. Som om det varit  med i en dröm i en dröm.

-Vad har hänt med mitt rum?

-Vi har gjort det till en sterilplats för att skydda dig, du får inte lämna rummet utan maten kommer serveras här inne. Förstått? Doktor Ellen var inte så snäll, även om hon kanske menade väl.

"Inte lämna rummet? Vad är det som händer egentligen? Varför säger de att det är något fel på mig, jag trodde jag var... speciel".

-Jag vill vara i fred en stund. sa Merkurius och Doktor Ellen såg sur ut medan Gator och Uranus gick fram för att ge henne en lång kram.

-Okej. Men ropa om det är något, vad som helst. Okej? Merkurius stirrade in i sin mammas ögon, de hade en avlång pupill som hennes, men de var lika gula som hennes var blå.

Så fort hon hört de vuxna börjat gå ner för trappan sjönk hon ner på golvet vid den kalla, hårda, obekanta och DUMMA sängen som stod i vad som en gång varit hennes rum.

Hon kände att hon grät men orkade inte ens hejda tårarna. Hon ville inte vara instängd något mer! Hon var redan trött på det. Merkurius mindes inte att hon krupit tillbaka till sängen och lagt sig men hon vaknade flera timmar senare.

Hon satte sig i sängen och kände en plötsligt närvaro. Helt plötsligt satt Vincent där.

-Hur kom du hit?! viskade Merkurius förskräckt. 

Vincent vände ansiktet mot henne och log det där konstiga, nästan elaka, leendet. 

-Magi lilla dam. Du var ledsen och därför är jag här.

-Hur visste du det? Merkurius kände sig lite skrämd över han plötsliga uppdykande, men allt hon fick till svar var ett leende.

-Jag är inlåst och kommer säkert vara det för alltid. Bara för att det är något fel på mina dumma gener. Merkurius ville inte gråta igen, men drog sig demonstrativt i ett av de långa öronen för ha något att tänka på.

Vincent reste sig upp och gick bort till dörren och stod helt stilla som om han frusit till is. Merkurius betraktade hans konstiga beteende en stund innan hon förstod att han lyssnade. Hon lyssnade så noga hon kunde men hörde bara Pucks gitarr och att någon duschade. Hon gick och ställde sig bredvid Vincent men kunde inte urskilja mycket mer än så.

Vincent tog ett snabbt steg så han plötsligt var tätt intill henne och böjde sig ner. Merkurius blev rädd och var på väg att backa undan innan hon bet ihop.

-Jag kan hjälpa dig... så du växer upp. Eftersom du berättade om ditt... problem.. har jag letat med eld och lykta för att hjälpa dig, och nu vet jag hur. Eller du kanske vill vara en vargflicka för alltid?

-Jag är ingen VARGFLICKA! Du är dum som säger så! Jag är inte varg, jag är inte ett djur. Jag är människa, eller. ja, nästan i alla fall.

-Okej, okej. Men då ger jag mig av då. Så kan du vara en flicka för alltid, trots att ditt hjärta och hjärna är en tonårings kommer folk alltid behandla dig som ett barn så... farväl lilla damen.

-Nej snälla stanna! Merkurius visste att att han hade rätt. Folk hade alltid varit försiktiga med henne, för att hon var sjuklig. Men nu skulle de bara bli värre, och hon kände själv att hon inte var ett barn på insidan längre, även om utsidan var ett barns.

-Snälla hjälp mig.

-Som du vill, lilla dam.

Vincent vände sig om och viskade konstiga hittapåord som Merkurius aldrig hört innan. Efter han mumlat en stund höjde han ena handen och kastade vad som såg ut att vara sant på henne.

-ppfft, vad är det?

-En del av magin.  Vincent log ännu en gång och sedan var han borta, som alltid strax innan solen gick på.

Merkurius gick tillbaka till sängen och när hon höll på att somna undrade hon om han faktiskt fann på riktigt, eller om det bara var ett fantasifoster från hennes drömmar.