-HUR KUNDE DU?! Du förgiftade mig! Jag är en utböling i mitt eget hem, min familj... hon stannade upp och tänkte på sin familj.. hon saknade dem så att det kändes som hennes hjärta gick i bitar. Men, varför hade hon så svårt att föreställa sig deras ansikten?
-Det är ditt fel! Jag hade fortfarande varit med dem annars, inte varit instängd här!
-Varför tror du att det var jag egentligen? Ta det lugnt lilla damen. Det var väl ändå ingen flaska? Är du säker på det?
Merkurius såg plötsligt ett vitt ljus och minnet återskapades framför hennes ögon. "Nej, han har rätt. Det var inte en flaska, det var en medicinburk med piller. Som Ellen gav mig, det var hennes fel!"
-Om du inte vill träffa mig så går jag.. om det är det du vill..
-Nej! Snälla stanna Vince..
-Du måste förstå att jag bara vill ditt bästa...
-Förlåt.. Det var mitt fel, mitt minne är inte som det ska..
-Allt jag gjorde var att hjälpa dig växa upp om du minns... så att alla skulle se att du var lika vuxet vacker på utsidan som på insidan..
Merkurius rodnade. Hon märkte även att hon hade svårt att titta in i hans ögon, hon trodde först att det var för att hon var arg, men nu kände hon att det var för att en rodnad steg på hennes kinder varje gång deras ögon möttes. Hon kände även att hon hade fjärilar i magen när han tittade på henne..
-Så, min kära lilla dam, hur trivs du i dit... rum? Vincent såg sig omkring med avsmak. Hans överläpp krusade sig över hans vassa tänder och Merkurius kände efter sina egna men kände bara platta tråkiga människotänder..
-Jag hatar det. Jag vill bara... känna vinden, se himlen.. göra... du vet något..
-Men, varför sa min dam inte bara det? Natten är min domän och denna natten är till dig.
-Menar du allvar? Kan du ta mig härifrån?
Vincent nickade. Han klättrade snabbt upp för stegen och Merkurius följde honom, han öppnade dörren genom att dra handen över låset som öppnade sig med ett svagt *klick*.
-Jag vet ett ställe jag vill ta dig till. Men vi måste åka taxi dit. Det finns ett par gamla skor, byxor och en tjocktröja i lådan där. Ta på dig dem så att du inte sticker ut så mycket.
-Hur vet du..? Lådan han pekat på var stängd och stod under en annan låda. Hur kunde han se det?
Vincent vände sig emot henne och blinkade med ena ögat och Merkurius som var på väg mot lådan kände att hon snubblade till som på en mattkant, även om det inte fanns någon matta där...
När hon öppnade dörren som Vincent gått ut ur lade hon märke till att den ledde direkt till det fria, inte till sjukhuset som hon trodde. Hon såg sig omkring och insåg att hon var ganska långt ifrån sjukhuset ändå. Det låg några hundra meter bort, men.. varför var hon inte där?
Alla de tankar släppte när hon kollade upp och såg natthimlen. Hon kände sig så fri att hon trodde hon skulle trilla av jorden. Hon kom tillbaka till verkligheten när hon hörde en bil tuta och såg Vincent lutat emot en taxi och skyndade sig dit. Hela resan stirrade hon på stjärnorna så när hon gick ut förstod hon först inte vart hon var någonstans.
-Skrotupplaget! utbrast Merkurius glatt. Och nu tänker väl kanske du "varför skulle man bli glad över lite skräp?", men Merkurius hade kommit att älska skräp. Det enda hon kunde göra av att greja med sin arbetsbänk och skapa föremål från skrot.
Hon sprang fram till närmast skrot och började leta och hittade flera spännande saker som hon tror hon kunde skapa saker med.
-Detta är helt fantastiskt! Det Ellen kommer mer är ofta små saker, och alldeles för lite snören, här finns massa sladdar och annat som jag tror jag behöver.
Merkurius var så upptagen med sitt sökande att hon inte märkte att natten började gå mot sitt slut.
-Jag vill visa dig en plats till. sa Vincent och pekade på taxin som fortfarande väntade på dem. Merkurius samlade ihop vad hon hittat och la det bak i taxin trots att taxichauffören ryknade på näsan och såg missnöjd ut.
När de kört en stund hoppade Vincent ut och gick ner för en slutning, det slutade i ett långt och utbrett av. Han gick ner i vattnet trots att det var iskallt och stod och betraktade himlen.
Där stod de, både två. Tysta och bara tog in stunden. Merkurius kände hur en känsla av nostalgi vaknade hos henne. Hon kände igen den här platsen. Det kändes som hon varit här förut. Förlänge sedan. När hon hade haft en familj.
Det var något speciellt med platsen och det var som om ingen märkte att solen redan var på väg upp. Vincent gick sakta upp ur vattnet och la armen om Merkurius som vid det här laget var iskall. Hon hade lämnat jackan i bilen eftersom det var den som agerade påse åt hennes fynd på skroten.
-Jag saknar solen ibland. Och värmen.
-Vad menar du? Merkurius förstod inte, visst att han var en nattuggla som hon, men om han saknade solen varför var han då inte bara ute på dagen?
-Inget. Han log mot henne, men inte det sluga leendet han brukade utan ett trött och matt leende.
-Vi måste åka nu, och vi får skynda oss lite.
De båda småsprang till taxin som körde extra snabbt tillbaka till Merkurius fängelse, hon var tacksam att Vincent fick taxin att skynda sig så att hon skulle vara tillbaka innan Ellen kom dit.
När de kom tillbaka så nickade Vincent menande till henne och hon förstod att han skulle låsa dörren efter henne. Hon gick mot dörren men vände sig om i sista sekunden och sprang fram till honom och kramade honom hårt.
Hon saknade mänsklig kontakt. Hon saknar att få kramar och känna sig som vem som helst.
"Varför är jag ens inlåst här? Varför har jag ingen familj? Varför ser jag inte ut som Ellen?".
Även om hon inte förstod det så hade hon en familj som sökte med ljus och lykta efter henne, hon var inlåst för att det fanns en grupp med forskare och läkare som ville åt hennes hemlighet gömd i hennes gener och hon såg inte ut som eller för hon var inte som henne. Hon var en galaxian, men Galaxia var vid det här laget bara en något illa skriven sagobok för Merkurius...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar