Merkurius klättrade upp för stegen och tog upp den skruvmejselliknande-verktyget hon skapat tidigare. Som tur var hade hon snabbt gömt den under tröjan när Ellen kom ner, men hon hade mer bråttom än vad hon trodde.
Ellen var klar med allt och var nu på väg mot skjulet i denna stund.
Merkurius gick ut genom dörren och vände sig en sista gång, då fick hon syn på en konstig typ påse som låg på marken, som hon tyckte hade ett välbekant utseende. Hon tog några steg tillbaka och bestämde sig för att ta med den. Sedan såg hon strålkastare längre ner på gatan och började springa så snabbt hon bara kunde.
Ellen såg inte att det var någon som sprang runt hörnet längre ner på gatan när hon hoppade ur taxin. Hon var på bra humör, allt hade gått enligt planerna!
De hade inte bara lyckats ta ut den del av genen som gjorde att Merkurius åldrades långsamt utan hade även fått mycket beröm av sin chef.
Dock behövdes ytterligare en del tas ut, de fungerade bara med varandra även om hon inte visste hur Merkurius skulle påverkas att leva med bara en av delarna.
När hon kommit ner mötes hon av ett tomt rum.
-NEJ! Det är inte möjligt! Vart är du någonstans?! Hon sprang fram och tillbaka i rummet och kollade tillslut i ren panik under sängen, bakom badkaret och till och med i kylskåpet.
-Oh nej, det är inte sant! Hur har det här kunnat ske? Ellen tog upp mobilen och ringde för att berätta vad som hänt.
-Hon måste vara i närheten, gör en efterlysning!
Merkurius kastade en blick bakom axeln och såg inte polisbilen som tvärbromsade eller polisen som hoppade ut.
-Ja, jag har hittat en med rätt beskrivning här! Jag för henne till sjukhuset.
Merkurius tvärstannade. Det var inte möjligt, inte när hon äntligen lyckats fly.
-Nej, snälla du förstår inte.
-Hur kan du rymma så där? Din mamma hade ringt polisen och varit galen av oro.
-Det är inte så det gick till...
-Nej, nej. Det är väl aldrig det eller hur?
Polisen trodde på att Ellen var hennes mamma och skulle ta henne tillbaka dit.
Merkurius tittade ut ur fönstret och kände en våg av sorg. Vad skulle hon göra nu?
Polisbilen saktade in vid ett rödljus och Merkurius hann inte ens tänka. Det var som om hennes kropp fungerade utan hennes hjärna. Hon kastade sig ur polisbilen och SPRANG. Sprang så snabbt hon bara kunde rakt ut i ingenstans och efter en stund svängde hon åt vänster och fortsatte springa.
Efter en stund kände hon krafterna sina och hon saktade in. Det var på väg att ljusna. Hon var i en stad hon inte längre kom ihåg. Hon mindes inte vart hon kom ifrån, hennes föräldrar eller om hon ens hade ett efternamn.
Allt hon hade var en telefon, kläderna hon hade på sig, en bok och den mjuka väskan.
Men så såg hon en bänk.
Hon gick fram och satte sig på bänken och bestämde sig för att öppna väskan. Hon märkte att det var något slags militärföremål, för det stod "Moonlight falls militär" på den.
-Moonlight falls, är det så staden heter? Vad.. vad är det för konstiga pinnar och tyg.. det.. åh! Äntligen hade hon tur. Det var ett tält. Hur stor var chansen att hitta ett militärtält när man är på flykt?
Merkurius satt och andades ut och betraktade omgivningen. Hon såg bron hon hade korsat bakom sig, och långt borta såg hon ljusen från staden. Hon befann sig i en gammal park. Det fanns en gammal allmän toalett utan varesig ljus eller spegel. Men det fanns också stora buskar som var som gjorda att gömma sig i.
-Detta är nog en bra plats att slå sig ner. I alla fall tills jag vet vad jag ska göra...
Hon tittade upp och såg att solen nästan var uppe men kunde fortfarande se antydan av stjärnor.
Hon gick längst bort i barken och lyckades med mycket om och men få upp tältet. Hon placerade bakom den allmänna äckliga toaletten, ett par buskar och under ett träd. Så sätt kunde trädet hjälpa till att hålla tältet torrt och buskarna hjälpte till att skyla det.
Hon gick in i tältet och märkte att det var väldigt kallt där inne men varmare där än ute. Hon bestämde sig för att ta en tupplur, hon hade sprungit mer än vad hon någonsin gjort (trodde hon, hon mindes ju inte så mycket av sitt tidigare liv) och varit med om en hel del de senaste.
Hon trodde inte att hon kunde somna men föll i sömn på bara några minuter.
Några timmar senare...
Merkurius vaknade och stirrade rakt in i tältväggen. Hon förstod inte vart hon var och för ett ögonblick kände hon paniken göra henne lamslagen. Men minnena kom sedan rusande tillbaka. Hon hade rymt! Ellen hade efterlyst henne och visste säkert vilka kläder hon hade på sig. Hon måste göra något åt den saken. Sedan var de här kläderna alldeles för kalla, hon skulle frysa ihjäl utan en tjockare tröja.
På tal om att frysa ihjäl så smög hon ut ur tältet och stampade sig varm. En bit bort i parken fick hon syn på ett par stolar med en stor snöboll i mitten. Hon gick nyfiket fram för att undersöka bollen.
Efter att ha tagit bort snön hittade hon en liten grill! Hon sprang tillbaka till tältet och hittade en tändare där inne. Hon gick tillbaka och blev förvånad över hur snabbt det gick att få upp en eld.
"Jag måste varit en scout som barn, så lätt jag hade att få upp tältet och elden". Men Merkurius hade som barn spenderat den mesta tiden inomhus..
Hon satte sig vid elden och värmde sig en stund och kände hungern komma smygande. Hon gick tillbaka till tältet och hittade en hopfällbar grillpinne och en liten vakuumpackad påse med något som liknade marhsmallows.
Lycklig över sitt fynd skyndade hon tillbaka. Det var inte riktigt som hon trodde det skulle smaka, eftersom det faktiskt inte var vanliga marhsmallows. Det var inte alls lika mycket socker i dessa och även fullkorn i dem, för att de skulle mätta och inte förstöra tänderna ifall soldaterna får slut på mat.
Men, hungern är den bästa kryddan så Merkurius åt 3 stycken innan hon bestämde sig för att ta tag i det som var kvar av dagen. Solen hade redan börjat gå ner, men det var snarare ett plus. Hon syntes mindre om det var kväll.
Hon började med att undersöka tomten bredvid, och till hennes lycka var det ett skrotupplag! Det var inte samma som det som hon och Vincent besökt. Hon stannade upp ett ögonblick. Hon kunde enkelt minnas dagen med Vincent. Hur kommer det sig att hon mindes det så enkelt?
Var det för att Ellen gav henne någon medicin som gjorde henne glömsk, eller var det Vincents påverkan på henne? Hon fick en varm känsla av att tänka på Vincent, men hur skulle hon få tag på honom?
"Nej, det får vänta!" tänkte hon för sig själv, först var hon tvungen att hitta kläder. Hon tog av sig sina ytterkläder för att bättre smälta in och klättrade över staketet till skrotupplaget. Efter att rotat en stund hittade hon ett par gamla trasiga byxor, ett par långkalsonger utan resår, en mössa och en väldigt... färgglad tröja.
Hon var mest glad över mössan, men ville gärna hitta ett par skor också men hon hade bara hittat en. Hon blev svettig av att rota och var fortfarande utmattad efter att ha sprungit hela natten så hon satte sig på marken. Hon märkte efter en stund att hon satt på något hårt och till sin förtjusning! Så var det den andra skon hon sökt! Skorna var något förstora men de var ganska varma, trots att de var fläckiga.
-Tänk att någon har slängt er! Ni är ju hur fina som helst! Merkurius tyckte skorna log mot henne, men ja.. hade du frågat någon annan hade de nog svarat att de gjorde samma sak som alla skor gör. Ingenting.
På vägen ut från skrotupplaget såg hon massa pantburkar som hon tog med sig, hon tänkte försöka smyga sig till stan och se om hon hittade något som var öppet så här sent och hade en pantmaskin.
Vad hon inte visste var att det bara fanns en mataffär och självklart kunde man panta där. Men pengarna räckte inte till mycket. Hon köpte en tomat och några äpplen, de skulle hålla ganska länge och mättade mer än snö.
När hon sedan skulle smyga sig hem såg hon ett gym. Det var inga där så här sent men det var fortfarande öppet.
-De måste ju ha duschar! sa hon till sig själv. Hon smög sig in och kände att hon stank. Hennes kläder var äckliga av allt svett från springturen och hon hade haft dem ganska länge innan hon rymde. Så det var skönt att slänga dem på golvet och hoppa in i en dusch.
Hon mindes inte när hon duschade sist och det var underbart att slippa fylla ett helt badkar med vatten, att istället bara hoppa rakt in i en varm dusch.
Hon hade lämnat kläderna i tältet innan hon tog sig in till stan, något hon ångrade nu. Men det var inget att göra åt så hon hoppade i sina gamla stinkande kläder och såg sig i spegeln.
Hon tog på sig mössan och den hade dubbla funktioner. Den hjälpte till att dölja hennes hår lite och höll henne samtidigt varmt. Hon var dog tvungen att göra små hål för öronen, eftersom hennes öron var så utstående så var det väldigt obehagligt att ha dem under mössan.
När hon senare äntligen var tillbaka i tältet bytte om till den glada tröjan. Den var varm, men den drog väldigt mycket uppmärksamhet till sig. Men å andra sidan såg man inte heller hennes armar, vilket gjorde att det var svårare att se hennes ovanliga hudfärg.
"Det kommer nog gå bra. Men jag känner mig så ensam. Vart är Vincent? Det verkar inte gå att ringa hans telefon då min telefon inte har några sparade nummer längre. Men han ringde ju för bara ett tag sedan?"
Ja, vad skulle hon göra nu?
Det var kallt, hon var rädd och helt ensam i världen.
Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar