Merkurius satt i ljuset av elden och läste den enda boken hon ägde. Hon hade läst den så många gånger om att hon nästan kunde den utantill, men det var något speciellt med den. Det kändes så.. nära.
När hon läste så hörde hon orden läsas upp av en mans röst som måste tillhört någon i hennes förflutna, men vem?
Hon brukade låtsas att det var hennes pappa som läste för henne. Att han hade samma hår färg som henne och att hennes mamma stod i närheten med samma fräknar som hennes. Och bröder, men de hade inte samma hudfärg, eller... lyste deras hud upp av solen?
Det som nästan var ett minne försvann hur hårt hon än försökte få fram det.
Hon var nära, även om hon hade blandat ihop en hel del detaljer, men när man fått hjärnan nollställd på minnen är det ändå bra gjort att minnas så mycket som hon gjorde.
Merkurius gick och la sig och innan hon stängde så tittade hon på Mården som låg och sov i korgen som hon hittat. Han såg lite sur ut, även i sömnen, men hon visste att han var snäll egentligen.
Han hade kommit och bli inte bara hennes enda vän, utan också hennes bästa.
Dagen efter vaknade hon av att Mården stod och skällde utanför, det påminde om ett hundskall, men.. annorlunda.
-Ja, jag är vaken, jag är vaken!
"Bra, för det är påskdagen idag, det finns massa roliga ägg vi kan förstöra i parken, och om vi går nu när det är tidigt så kommer det inte vara massa andra människor där. *gryffgryff*"
Merkurius tittade på himlen. Klockan var tidigt, solen hade ett vitt ljus som antagligen betydde att det snart skulle börja snöa.
-Hm, ja. Jag vet inte. Men, vad gör man med de där äggen?
"Biter dem!"
Merkurius skrattade och kliade honom på magen, hon tänkte följa med honom. I alla fall så att någon kunde rädda Mården om han hamnade i knipa.
Mården hade rätt i att det inte var många där, men när de började regna slaskigt regn försvann alla utan de som jobbade där.
Merkurius började leta efter de där äggen och upptäckte att hon var ganska duktig på det. Hon såg också en lapp där de stod att man kunde lämna in äggen mot kuponger!
-Mården, kan man köpa mat för kupongerna?
"Ja, jag tror det!" Mården lät lite irriterad över att bli störd, men sken upp när han fick syn på ett ägg som han anföll och tuggade på.
Men Merkurius hittade inte bara ägg! Hon hade även turen att stöta på en paprikaplanta med flera mogna paprikor. Hon skyndade sig fram och stoppade på sig dem, de skulle nog bli goda att grilla sedan!
Merkurius som spenderade dagen med att dansa, leka med Mården och leta ägg märkte inte ens att solen hade börjat gå ner. Och till sin besvikelse kom hon på att hon inte hade köpt någon mat och kände hur magen kurrade. Hon tittade sig omkring men mannen i matståndet hade gått hem.
Men det stod en annan man som höll på att packa ihop som tittade på henne.
-Hörrdu tjejen!
Merkurius blev iskall inombords. Det var dumt att komma hit, och ännu dummare att stanna hela dagen!
Hon backade undan och funderade på om hon skulle springa därifrån.
-Tjejen vänta! Vill du ha den sista varma chokladen? Det är så onödigt att slänga den och du.. ser ut att behöva den.
Merkurius stannade upp och kollade misstänksamt på muggen mannen sträckte fram. Men han log ett leende som såg äkta och snällt ut så hon tog emot den. Den var varm mot hennes kalla händer. Hon tog försiktigt en klunk och det var underbart.
Det var sött och varmt och hon kände hur värmen spred sig i kroppen. Hon vände sig om för att tacka mannen men han var redan på väg därifrån.
När hon kom tillbaka till parken som hon kallade hem såg hon stjärnorna på himlen. Hon försökte gissa vad klockan var, men det var svårt. Hon var dock van att leva utan klocka, så hon visste inte varför hon ens försökte.
När den lilla grillen blivit varm tog hon fram den sista champinjonen och en av paprikorna hon skördat och grillade dem.
Det var gott med mat, även om inget skulle slå den varma chokladen.
Merkurius kände hur det blev allt kallare och beslöt sig för att gå och lägga sig. Mården hade ätit upp resterna av hennes mat och sedan smugit sig iväg. Han gjorde ganska ofta så, och det störde henne inte även om hon trivdes med att ha honom i närheten.
Det var trevligt att ha någon att tala med.
Hon kröp ihop i tältet och rullade ihop sig för att hålla värmen. Hon kunde inte se det, men snart började snön falla utanför.
Han somnade även om det var snö omkring honom. Det hade ju i alla fall slutat snöa, och det var såpass varmt att snön redan börjat smälta.
Mården hade inte sovit länge innan han kände en närvaro.
Han låtsades som om han sov, men kände lukten av en man som stod tätt bredvid honom.
Mannen tittade på honom och gick sedan vidare utan att bry sig det minsta om honom, trots att det var HANS park.
När mannen gått förbi så reste Mården upp och följde efter den konstiga mannen. Han luktade inte som han skulle, och Mården kände på sig att han inte var en trevlig människa.
Mannen gick fram till tältet och stod och lyssnade på Merkurius andetag en stund. Innan han ropade på henne.
-Merkurius? Vakna!
Merkurius kröp yrvaket ut ur tältet och tappade hakan när hon såg vem som stod där.
-VINCENT?! Vad gör du här?! Merkurius slängde sig kring hans hals och höll honom tätt intill sig.
-Men Vincent, du är ju alldeles iskall!
Vincent skrattade lite åt vad hon sa, och tittade sedan på henne med de där lysande ögonen som väckte en känsla av något bekant inom henne.
-Det tog ett tag innan jag hittade dig.
-Oh, jag.. jag har varit här så länge nu! Flera månader eller något. Jag vet inte, tiden försvinner verkligen när man inte bryr sig om att hålla koll på den. Men det är så skönt. Jag är äntligen fri! Om det inte vore för den här kylan så...
-Kom med mig.
-Va? Vad menar du?
Vincent backade undan ett steg och betraktade henne.
-Du är kall, smutsig och iklädd smutsiga och trasiga kläder. Du bor i ett tält i snön. Du... verkar ha loppor?
Merkurius kände hur de hettade på kinderna.
-Vad då då? Vad ska jag annars ta vägen?
-Följ med mig hem. Jag har ett rum över.
Merkurius funderade. Vart bodde han? Var han allvarlig? Han var den enda i sitt liv som hon verkligen kände att hon kände utan Mården. Visste han mer om henne? Samtidigt som alla frågor snurrade runt kände hon att något höll henne kvar i den här staden.
-Jag vet inte... Får Mården följa med?
Mården som stod i en buske och tjuvlyssnade ryckte till. Han trodde inte hon sett honom, men det hade hon. Och inte bara det. Han ville att hon skulle flytta med! Till... ett hus? Som något husdjur? Men å andra sidan, det vore skönt med tak över huvudet.
-Mårddjuret?
-Han är en grävling. sa Merkurius bestämt.
-Självklart, men vi måste åka nu. För vi har ganska långt att åka.
Merkurius fick syn på taxin som stod en bit bort och väntade. Hon såg även att de började ljusna, och av någon anledningen verkade de som om Vincent föredrog att hålla sig ute på natten. Precis som hon!
Merkurius packade ihop sina saker men när hon närmade sig taxin ångrade hon sig. Hon plockade ut boken från kassen med hennes tillhörigheter och lämnade resten på tippen.
Hon ville inte ha de mer..
De satte sig i taxin och efter en stund kände Merkurius hur magen knöt sig. Hon såg sjukhuset. Hon sjönk ner i sätet och försökte gömma sig, men såg ingen när hon kikade ut genom fönstret. Hade de slutat leta efter henne kanske?
Snarare var det kanske så att de inte letade efter henne, precis utanför den plats hon försvunnit ifrån!
Himlen blev allt ljusare och Vincent sa till chauffören att skynda på. Mården satt i sätet bredvid henne och gäspade ointresserat.
Hon var på väg att lämna Moonligh falls, den enda plats hon kände till.
Även om hon inte visste det, så var hon född här. Likt hennes mamma. Det var här där Saturnus, hennes mormor landade och skapade sig ett liv.
Hon lämnade allt.
Men, hon skulle få ett hem.
Ett riktigt hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar