Merkurius hade börjat tröttna på färdigmat och bestämde sig för att göra våfflor i ugnen till frukost, det gick inget vidare alls då hon egentligen inte har en aning om hur man lagar mat.
De brände självklart, men Merkurius som hade levt i en park och levt på grönsaker hon hittat ute, var inte kräsen. Hon åt det enda. Hon lyckades skrapa bort det mesta som var bränt och då smakade det faktiskt okej.
Dock tappade hon matlusten när hon såg en av de där blodpåsarna stå på bordet. Vincent hade förklarat att det inte var riktigt blod, utan syntetiskt. Det gick att överleva på även om det skulle vara äckligt. Hon hade bara sett Vincent dricka dem en gång, och han gjorde det med ett plågat uttryck.
Vincent hade även berättat att man inte kunde leva på dem för evigt, de var ett substitut men emellanåt behövde han blod. Från människor.
Han hade inte velat svara på frågan när han senast drack blod men det märktes att det var längesedan.
När Merkurius gick upp för att ta på sig kläder fann hon Vincent i sitt sovrum.
-Hörru, säg inte att du snackar med den dammiga spegeln igen?
-Haha, låt inte han höra dig säga det, inte för att det gör så mycket! Sedan han förlorade sin kropp kan han inte göra någon illa.
-Vem är han egentligen?
Vincent verkade besvärad, men svarade till sist:
-En gammal släkting med en rejäl förbannelse bara. Men, jag ser att du har på dig andra kläder? Vad hände med de du köpte?
Merkurius skämdes lite.
-De, ehm... bränn upp.
-Haha, hur då?
-När jag... sprängde saker.
-Spränger du saker nu? Det en egenskap jag gillar hos människor.
Merkurius kände att hon rodnade. Det var något med Vincent som fick henne att känna sig klumpig och vilse. Det var något med Vincent. Han var den enda person hon direkt kunde minnas i sitt liv. Hon minns honom från när hon var fängslad under marken, och något sade henne att hon mindes honom även innan där.
-Du, solen är helt dold av molnen idag. Får jag bjuda dig på en varm dryck? Det finns ett Café i närheten jag tycker att besöka.
-Gärna, som... som hur menar du?
-Jag menar som en dejt.
Det lilla caféet som Vincent talat om var litet och mysigt. Merkurius beställde en kopp varm choklad, och mindes den där kvällen i Moonlight falls när hon fått en kopp gratis.
Denna koppen smakade inte lika gott men känslan av nostalgi kändes härlig.
Vincent tog en bok som stod i en bokhylla och satte sig och bläddrade lite i den. Av någon anledningen började Merkurius känna sig nervös i hans närhet. Det var något med honom som fick henne att dras till honom. Om det var en lukt eller en känsla eller helt enkelt det faktum att han hade egenskapen "Oemotståndlig" visste hon inte.
När hon druckit upp ställde hon försiktigt ner koppen och Vincent tittade upp från boken.
-Oj, förlåt. Jag försvann lite. Jag tror att vi har lite olika typ av tidsuppfattning, även om din är närmare min än många andras.
-På grund av att jag kan leva längre än vanliga?
-Ja precis.
-Varför kan jag det? Vet du det?
-För att.. öhm.. Vincent skruvade på sig. Vad skulle han säga? Han ville säga sanningen men ville inte att hon skulle börja rota för mycket i det förflutna.
Efter en stund kollade han på henne och fortsatte:
-Du är speciell, på många vis. Du kanske inte hör hemma bland vanliga människor. Som jag.
Merkurius kände hur hon fick en påminnelse om en känsla i kroppen. Känslan av att hennes inre vaknade till liv och att djuret i henne tog sig igenom huden.. månen...
-Merkurius?
-Oh. Nej jag bara... mindes något. tror jag.
-Vet du vad? Vi kan gå i galleriet som ligger på andra sidan gatan? De finns flera gamla fina statyer där.
Merkurius nickade även om hon egentligen inte var så intresserad. Även om hon inte visste det själv verkade det som om hon hade ärvt lite av Gator, hennes pappas, ointresse för vanlig konst.
När de kom fram såg Merkurius att alla var finklädda, så hon smög in på toaletten och bytte om till den fina röda-svarta klänningen som Vincent köpt till henne.
-Den klär dig. Din hud ser fantastiskt... levande ut...
I ett ögonblick blev hon lite rädd för Vincent för han ögon lyste starkare än någonsin och han blottade sina huggtänder..
Men efter en stund skakade han på huvudet som om han insåg vart han var och visade henne in i galleriet. Det tog inte lång stund innan Merkurius tröttnade. När de kom till en extra stor och speciell staty tittade Merkurius så uttråkat på den att Vincent upptäckte det.
-Inget konst-fan va? Haha, det gör inget. Vi kan gå härifrån.
-Vänta. sa Merkurius.
-Jag har ide....
Merkurius lutade sig framåt och viskade i Vincents öra som skrockade skadeglatt åt vad hon sa. Även om han inte kunde låta bli att tänka på vad det skulle kosta om de blev påkomna.
Men eftersom det just nu inte var någon annan här nickade han, och det blev det som avgjorde det hela.
Vincent sprang och hukade bakom ett stenbord och Merkurius placerade ut sprängladdningen och skrattade förtjust.
"Jag älskar att se saker sprängas. Det är något som frigörs i mig när de sprängs i tusen bitar. Jag känner mig så... levande!"
Men efter en stund upptäckte hon att det inte sprängdes. Hon räknade en gång till för säkerhetens skull men nej, det verkade som om hon gjort något fel.
Hon gick fram till statyn (SOM MAN ALDRIG SKA GÖRA) och när hon stod nära så sprängdes sprängladdningen, så klart.
Merkurius vände sig förskräckt om och visste att hon verkligen borde skämmas och vara rädd över vad som har hänt.
Vincent kom framspringande med en orolig min i ansiktet men när han såg att hon var oskadd brast han ut i ett riktigt stort gapskratt. Han skrattade mer intensivt än han någonsin gjort förut och Merkurius började skratta lika mycket hon.
-Du är den galnaste person jag träffat Merkurius, och jag lovar att jag träffat många.
Merkurius som nu glömt av att hon nästan var naken hörde att vakten kom springandes och pekade mot dörren och båda sprang ut för att ta en taxi.
Taxichauffören tittade misstänksamt på Merkurius men hon sa inget om att hon var täckt i sot eller halvnaken.
När de kom hem skyndade Merkurius in i duschen och duschade av sig snabbt och tog på sig andra kläder.
När hon kom ut från badrummet såg hon Vincent lutad mot väggen och hon ropade på honom men han verkade inte höra henne.
-Vincent! Hör du mig? Vince...? Hon skyndade sig fram till honom men när hon var precis bakom honom svimmade han och landade hårt i golvet.
-Vincent! Vakna! Hon satte sig på huk bredvid honom och han var helt lealös i kroppen till en början men började sedan vakna till..
-Syn.. syntet... blo.. måste.. ha..
-Vad menar du? Syntet? men så förstod hon vad han menade och sprang och hämtade en påse med syntetiskt blod. Hon stack ner sugröret och stoppade sugröret i hans mun men han verkade inte ens märka att hon var där.
Hon tryckte lätt på påsen och det droppade några droppar på hans tunga. När de rann ner i halsen formades hans tunna läppar kring sugröret och han sög i sig innehållet. Han började vakna till och såg sig skamset omkring.
-Åh nej. Inte igen. Kan du hjälpa mig upp? Merkurius reste sig och hjälpte honom upp så att han stod, även om han lutade sig mot henne. Hon hjälpte honom upp för trapporna och till andra våningen.
Väl uppe så pekade han mot hans rum och Merkurius gick mot dörren hon aldrig sett bakom och när hon öppnade märkte hon att det var nästan helt tomt. Det var tunga gardiner här inne som i alla rum, men det var också tjocka persienner för varje fönster. Och i mitten av rummet stod något konstigt föremål. Det såg ut som en bit av en grav.
-Den är så kall.. och.. mörk... som..
-Som jag. sa Vincent som stod bakom henne.
-Det var inte vad jag tänkte..
-Det är okej. Det är så här mitt liv är och har varit i de senaste 60 åren, sedan jag dog.
-Bara 60 år? sa Merkurius och puttade lätt på honom. -Jag trodde du var äldre än så!
-Vampyrer är oftast inte så gamla som folk tror även om vi lever mycket längre. Men, ja. 60 år är bra mycket längre än vad man tror.
"Han är väldigt fräsch för att vara så gammal" tänkte Merkurius som funderade på att kyssa honom för att visa att hon inte brydde som om hans ålder. Men det var som om han läste hennes tankar och tog ett steg förbi honom mot vad Merkurius antog var hans säng och hon förstod vad han menade.
Hon lämnade honom men när hon stängt dörren sjönk hon ner på golvet och tänkte på allt som hade hänt. Hon tänkte på Vincent, och olyckan som hände. På galleriet och på... vad som hände på caféet.
Då kom hon på det.
Boken.
Boken som var hennes sista ägodel från hennes tidigare liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar